Poliskontroll

Skeptikern skriver om att bli stoppad av polisen i för en rutinkontroll.



Trots att jag inte kör mycket bil (jag kryssar i alternativet "mindre än 1000 mil" på frågan hur långt jag kör per år på bilförsäkringen) så har jag blivit stoppad tre gånger under mina snart åtta år som bilförare.



Och det är som Skeptikern säger att man blir nervös varje gång det händer.



Första gången var jag på väg till gården familjen bodde på men var på väg att flytta ifrån. Jag och farsan hade redan flyttat till ett litet hus i utkanten av Båstad (samma hus som jag bor i nu faktiskt) och den här dagen var jag på väg till gården för att hämta lite saker. I baksätet låg en stor högtalare som blivit liggande av någon anledning. När jag blev stoppad var detta de enda de hade att anmärka på. Jag tror inte ens jag behövde visa körkortet.



Andra gången stoppades jag på väg hem från jobbet. Naturligtvis hade jag glömt plånboken hemma den här dagen, men utöver att det tog lite längre tid för dem att kontrollera att jag var jag och att jag hade körkort så fick jag inga påfölder. Jag hade för mig att sånt gav böter, men nähä.



Senast det hände var en vinter för 2½ år sedan. Jag kom körande i 60 på 50-väg när jag vinkades in. Det räcker för att man ska bli nervös och inte blir det bättre av att ingenting händer när jag stannat och vevat ner rutan. En polis går runt bilen och kontrollerar däcken, medan han som vinkat in mig bara står och tittar. Jag frågar om han vill se körkortet eller nåt och han säger förvirrat att det kan han ju göra. Han tittar på det i några sekunder och sedan kan jag köra.



Annars brukar poliser uppträda väldigt strikt när jag varit kontakt med dem. Det har hänt ytterligare två gånger. Första gången var i början på 90-talet när jag åkte runt med en kompis i Båstad en fredagkväll. Plötsligt kom vi fram till en olycka där en kille med trimmad moped brakat in i sidan på en taxi.



Chauffören var ilsken eftersom mopedisten och hans kompis kört ikapp med taxin tidigare under kvällen. Vi stiger ur bilen och när taxichauffören riktar sin uppmärksamhet mot oss lyckas mopedisten köra iväg. Detsamma försöker hans kompis göra, men taxichauffören hinner fram och tar hans nycklar.



Efter en stund kommer polisen och frågar oss och taxichauffören vad som hänt osv. Det visar sig att han känner mopedisten som blivit kvar och frågar om hans föräldrar och så. I ett misslyckat försök att lätta upp stämningen säger jag med förställd röst: "Känner polisen alla!?" varpå polisen ger mig en kall blick och säger "Jag känner hans far!"



Andra gången var i höstas när jag och min bror stod utanför biblioteket i Båstad och filmade. Vi hade ett filmprojekt (som det aldrig blev något av) och medan vi filmar kör en polisbil förbi, vänder och kör tillbaka för att kolla vad vi håller på med.



"Vi rekar inför inbrottet imorgon" säger jag. Föraren i polisbilen tittar surt på mig under någon sekund och vänder sig sedan till min bror med samma blick. "Nä, alltså, vi spelar in en film." säger min bror.



Det fanns kanske inte så mycket att skämta om i fallet med mopedisten som körde in i taxin även om det bara var just taxin som blev skadad, varken moped eller mopedist fick en skråma, men vari låg faran att åtminstone visa tillstymmelsen till ett leende när jag sa att vi tänkte göra inbrott på biblioteket?



Det hade varit intressant att få följa en bloggande polis vardag.



Vad har du haft för kontakt med polisen??





Andra blogganteckningar i kategorin Livet.

Söndag 2003-06-29 22:27
Inga kommentarer

Skriv en kommentar
Namn:
Epostadress:
URL till din hemsida:
Hemsidans namn:
Fyll i
alfabetets
sista bokstav:

Använd inte A HREF-taggen för att länka!
Om du inleder url:en med http:// så blir den automatiskt en länk.

Kom ihåg min info