Bloggstafetten - Mitt liv som rodelproffs

Mitt intresse för rodel vaknade tidigt. Naturligtvis visste jag inte om det då, men när jag ser tillbaka på mitt liv så inser jag att jag alltid varit intresserad av rodel och att det bara var en fråga om när jag skulle satsa på sporten, inte om.

På dagis var rutschkanan det häftigaste jag visste. På lågstadiet var det vattenrutschkana som gällde och så, i mitten av 80-talet när min familj en sommar (jo faktiskt, sommar) besökte Lindvallen i Sälen så fick jag för första gången prova på rodel på bana.

På den tiden var det liften upp till starten som kostade pengar. Att åka var gratis. Gissa om jag gick upp för fjället och sedan rodlade mig ner?
Banan kurvade sig ner och man satt på en liten vagn med en spak. Förde man spaken framåt lyftes bromsklossarna från marken och hjulen snurrade fritt. Drog man den mot sig gick bromsklossarna i banan och minskade farten. Jag var i himmelriket!

Min familj stannade på Lindvallen i en vecka och jag tror inte det gick en dag utan att jag sprang upp för det där fjället tio gånger. Jag hade då inte ens fyllt 12.

När vi kom hem från vår semester letade min pappa upp en rodelklubb i grannstan. Det var tre mil dit enkel resa och första året skjutsade min far mig dit varje fredagskväll. Jag tror inte jag missade en enda träning det året. Året efter fyllde jag 14 och pappa tyckte att jag borde kunna ta mig till grannstan själv med buss så från och med nu fick jag klara mig själv. Det gick så där. Andra intressen kom emellan. Tjejer, festa, kompisar och så vidare och min rodelkarriär tog en liten paus.

Men vid 17 års ålder fick jag höra att Rodel-SM skulle avgöras i min grannstad och att min gamla klubb var arrangör. Jag anmälde mig på vinst och förlust. Min gamla tränare blev eld och lågor när han såg mig komma dragandes med mina gamla rodelkläder. Att jag växt ur dem för länge sedan tänkte jag aldrig på förrän jag kom dit. Tränaren fixade fram ett reservställ och sedan var träningen igång.

Själva rodeln (vagnen) såg inte ut som den jag tidigare beskrev från Lindvallen. När man tävlingsrodlar så använder man en rodel utan broms och när man väl fått upp farten i sittande ställning så lägger man sig på rygg och försöker hitta snabbaste spåret genom hela banan. Bromsar gör man först när man passerat mållinjen och då använder man hälarna och luftmotståndet som bildas när man sätter sig upp.

Hur som helst, jag hade gjort ett par bra träningar och den stora dagen närmade sig. Jag hade aldrig tävlingsåkt förr då juniortävlingar inte var så vanliga på den tiden men eftersom jag kunde mig mäta mig med de rutinerade killarna så trodde jag mig ha vissa chanser i det inofficiella klubbmästerskapet i samband med SM.

Tävlingarna gick över förväntan! Av 16 startande kom jag fyra, några futtiga tusendelar från pallen och jag fick blodad tand igen. De kommande tre åren tränade jag stenhårt och när SM avgjordes i Östersund 1995 så fick jag äntligen stå överst på pallen! Segern var dessutom överlägsen. Hela 32 hundradelar skiljde till tvåan i sista racet, (37 hundradelar totalt) en hel evighet i den här sporten. SM-segern innebar också att jag var kvalificerad för EM i Prag två månader senare.

Mycket träning vidtog, bland annat med ett träningsläger i USA där jag för första gången kom i kontakt med NboL, National Bobsleigh Leage. Vilka fantastiska banor! Vilken stämning bland publiken som stod som packade sillar längs banan! Något liknande hade jag aldrig sett! Detta var mitt element. Detta var målet på min väg. EM var bara en hållplats i väntan på slutmålet.

Det gick bra på hållplatsen också. En hemmaåkare vann före en tysk men jag knep bronset!

De kontakter jag knutit under träningslägret i USA renderade några testkörningar för ett av de mindre stallen i ligan; Stratos. Jag var inte nöjd med vad jag presterade under de här testkörningarna men man lovade att höra av sig.

Löftet infriades den 13 december 1995. Stratos försteåkare, Ken Wilson, hade i hög hastighet farit av banan i ett lopp, kraschat mot ett träd (hur i helvete kan man ha TRÄD vid en rodelbana!!??) och skadats allvarligt. Wilson låg femma totalt, en otrolig framgång för detta lilla stall med en omsättning på knappt två miljoner dollar året innan, att jämföra med jätten Lautos som omsatte närmare 400 miljoner dollar!

Hur som helst, Andreföraren Jason Philips flyttades upp och eftersom man inte hade haft råd med någon reserv kallades jag in. Mina drömmar var verklighet!

Jag fick göra tre lopp det året. 13 stall, 26 åkare deltog och jag kom 23:a, 19:e och 12:a på dessa tre lopp. Sista loppet gick riktigt bra. Jag låg åtta efter första åket (Jason Philips bästa placering någonsin under sina tre år i ligan) men gjorde en liten miss i andra och tappade viktiga tusendelar.

Trots detta var säsongen en succé och ägaren tillika chefstränaren Roger Nelson erbjöd mig kontrakt som andreförare för hela kommande säsong, 14 lopp. Jason Philips bytte stall och gjorde i fortsättningen inget större väsen av sig. Det gjorde tyvärr inte Ken Wilson heller. Han kom visserligen tillbaka till rodeln säsongen efter (1996/97) men han var inte sitt forna jag. Skadan i höften hämmade honom och han tvingades lägga av två år senare.

För min del fortsatte utvecklingen uppåt. Jag kom totalåtta i ligan redan andra säsongen, det bästa en rookie (någon med mindre än fem tidigare lopp bakom sig i NboL) gjort på 12 år och naturligtvis fick jag också utmärkelsen Rookie of the Year. Min framgång gjorde dessutom att mitt stall Stratos kom totalfemma och kunde äntligen få in de sponsorsummor som en storsatsning kostade.

Inför säsongen 97/98 lade Ken Wilson av med själva åkandet och tog över ansvaret som chefstränare. Roger Nelson kunde på så sätt börja sköta företaget på heltid och koncentrera sig på det och inte behöva bry sig om det sportsliga också. Han gjorde det med den äran. Han lyckades knyta till sig storstjärnan, om än i avtagande, Wayne Dean. Tillsammans utgjorde vi en mästerlig kombination både på och utanför banan. Vårt team kom tvåa i ligan och bytte namn till Royal Stratos. Om det hade något samband vet jag inte. Antingen Wayne eller jag var på pallen i 11 av de 14 loppen och höjdpunkten kom i The Kentucky Race där Wayne vann och jag var tvåa.

Tyvärr gick det sämre i fortsättningen. Materialet utvecklades och de unga killarna verkade hungrigare och mer träningsvilliga än vad vi var och två säsonger senare splittrades jag och Wayne då han tvingades byta stall. Han gjorde bara en säsong där innan han slutade.

Själv försökte jag vinna Ligan åt Royal Stratos i tre år till men min stjärna var dalande.
När sedan sommarträningen inför säsongen 2000/2001 inte gav de resultat jag hoppades på så stegade jag in på Ken Wilsons kontor och sa att jag kör årets tre första lopp och har jag inte varit topp tre i något av dem så lägger jag av. Jag hade då inte varit på pallen de senaste 18 loppen.

Jag nådde aldrig pallen mer. Jag slutade femma i sista loppet men blev hyllad som en vinnare av den sportsliga publiken i Toronto.

---

Detta var hälften av uppgiften jag fått i den pågående bloggstafetten. Inte mycket av det jag just berättat är sant. :)

Andra blogganteckningar i kategorin Bloggvärlden.

Torsdag 2004-12-09 19:43
Skriv en kommentar!

Kommentarer:



2. Mats Andersson (Klocklös i Tiden)

Jag också... :)

2004-12-10 09:06

1. EmilV (...i elden)

Kanon! Jag ångrar att jag aldrig tog upp rodel själv!

2004-12-10 08:05

Skriv en kommentar
Namn:
Epostadress:
URL till din hemsida:
Hemsidans namn:
Fyll i
alfabetets
sista bokstav:

Använd inte A HREF-taggen för att länka!
Om du inleder url:en med http:// så blir den automatiskt en länk.

Kom ihåg min info