• image four
  • image three
  • image two
  • image one

Det här med att tågpendla


Först och främst vill jag slå fast att jag är en bilförare. Jag är uppvuxen i Frestensfälle, en liten by på landet halvannan mil utanför Båstad. Skulle man ta sig någonstans så var det bil som gällde. Det Gustav Frödings textrad "för mig fanns ej annat att få" EGENTLIGEN handlar om är en landsortsbos pendlingsalternativ.

Så jag har växt upp med bil. Att få eget körkort blev förstås en enorm frihet. Att köra förbi folk som stod och väntade på bussen blev ett vardagsnöje. Jag fick förstås köra en bit för att komma till en busshållplats. Ännu längre om jag ville komma till en busshållplats med folk.

När jag blev äldre flyttade jag runt lite i Båstad kommun. Brydde mig aldrig om att kolla busstiderna även om jag skulle råka ha en busshållplats i närheten. Flyttade vidare till Malmö. Inte heller här var buss eller tåg ett alternativ. Jag var ju bilförare. Bil var mitt element.

Men så, i oktober i år, så hände något. Jag flyttade från Malmö till Teckomatorp. Tågstationen ligger betydligt längre bort än vad närmaste busshållplats i Malmö gjorde. Men jag blev ändå lockad att testa.
Så jag har börjat tågpendla. Till dagjobbet i Lund. Till gigen i Malmö. Och det finns bara fördelar.

Förra fredagen till exempel fick jag en möjlighet att studera det svenska psyket då tåget hem var 30 minuter försenat för att några nötter lagt sten på rälsen.

Igår kväll fick jag en riktig adrenalinkick när vi åtta minuter innan tåget skulle gå från Triangeln upptäcker att tåget som skulle gå från Triangeln inte går från Triangeln. Så vi fick springa till närmaste taxi, kasta oss in, försöka få chauffören att förstå att vi skulle till Centralen (försök själv prata med andan i halsen), hoppa ur taxin samtidigt som vi kastar pengar över honom, springa in på Centralen, i sista sekund upptäcka spårändring, hitta rätt spår och kasta oss in i tåget 15 sekunder innan det lämnar perrongen. Adrenalin och motion i ett!

Men det var väl egentligen först i morse som jag insåg att jag numera väljer tåg före bil. Halvvägs till stationen upptäcker jag att glömt plånboken (och mitt Skånetrafikenkort) hemma. Jag vänder om, inser att jag inte kommer att hinna med tåget utan måste skrapa rutorna (frostnatt, tjoho..) och sätta mig i en kall bil.

Men!
När jag väl hittat plånboken ser jag att det trots allt är fem minuter tills tåget ska gå. Det tar vanligtvis sju minuter att gå till stationen. Jag springer. Jag hinner! Jag slipper sitta och frysa i bilen, jag sitter och är varm (extra varm efter språngmarchen) på tåget istället.

Och det är på den resan jag upptäcker att jag har fått ett nytt vardagsnöje. Att titta ut genom tågfönstret och se väntande bilister vid järnvägsövergångarna.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,



2011-10-14 11:26 - 2 kommentarer




Kommentarer:

1. Lilian Fredriksson 2011-10-14 18:12

Häftigt kåseri, Mats! Bravo!


2. Mats Andersson 2011-10-14 20:40

Tack! Inte visste jag att jag skrev för så fint folk som dig. Hoppas allt är bra i Norrland!


Namn:
Emailadress: (måste anges men visas ej p?sidan)
Fyll i alfabetets sista bokstav: (för att förhindra spamkommentarer)

Använd inte A HREF-taggen för att länka!
Om du inleder url:en med http:// s?blir den automatiskt en länk.

Kom ihåg min info.
Skicka epost till mig om någon kommenterar här.