|
Per Sinding-Larsen: Hon debuterade på skiva i höstas med albumet Somebody outside. Hon fick priser; en P3 Guld, en grammis. Och på fredag inleder hon årets stora rockturné tillsammans med kent. Hjärtligt välkommen till Studio Pop, Anna Alexandra Ternheim. Anna Ternheim: Tack så mycket. PSL: Det här är inte första gången du är med i det här programmet. AT: Nä, av en händelse så är det inte det. PSL: Nä, november 2002. AT: Mmm. PSL: Ska vi bara titta kort? AT: Vi gör det. *Inslag med Anna från 2002* PSL: Den där skivan som legat på redaktionsbordet från 24-åriga Anna Ternheim från Stockholm, vi kunde liksom inte bara glömma den. AT: Det finns ett sug och det finns nånting som gör att jag bara måste hålla på med det. Vad som än händer med det här så kommer jag alltid att spela. Men att få komma ut och spela och synas som oetablerad är ganska svårt. Jag menar, jag har ordnat egna spelningar, jag har bjudit in vänner, jag har dragit dit utrustningen och i vissa fall har jag till och med köpt in ölen, du vet, så man kan ha nattklubb. *Slut på inslaget* PSL: Det här var första gången du var med eller blev intervjuad överhuvudtaget. AT: Mmm. PSL: Kan du minnas? AT: Ja, med skräckblandad förtjusning. Det var jätteroligt. Vilken chans! Att ni plockade upp min skiva. PSL: Ja, vi var ju nyfikna, vi hade fått höra lite på den så vi blev nyfikna på vem du var. Vem var du då jämfört med vem du är nu? AT: Jag tror inte det händer så mycket med människan. Jag tänker på det där, man åldras inte en dag efter man är 15 år gammal så jag är nog i stort sett samma människa. Sen har man levt några år längre bara så det har hänt lite mer i mitt liv men mycket av det jag sa då kan jag ju stå för idag. Sen ser man kanske på saker med lite äldre ögon. Men det var jättespännande. Förväntningar var ju höga över vad som skulle hända efter det där inslaget. PSL: Och vad hände? AT: Det hände ju inte så mycket faktiskt. Det hörde av sig lite folk och jag fick nån spelning, hamnade i ganska märkliga sammanhang och så där men det blev inte det där stora genombrotten som man trodde skulle hända när man var på TV. PSL: Jag blev väckt klockan åttan på morgonen [Mats: Jäkla lyckost, jag vill också kunna sova längre än åtta!] av skivbolagsgubbar som ringde och ville ha ditt telefonnummer. AT: Jäklar, man var så på ändå!? Det var inte riktigt min upplevelse vilket jag så här i efterhand tycker var ganska bra egentligen för att då tog jag beslutat att fortsätta på egen hand och gick en annan väg som i efterhand, tror jag, var den bästa jag kunnat välja. PSL: Idag har du sålt guld, du har turnerat inför utsålda hus, du har fått priser. Blev det som du kunde tänka dig? AT: Det du nämnde med priser och utsålda hus, det var väl ingenting som jag egentligen nånsin har tänkt på så konkret. Det är inte de visionerna jag har strävat efter. Och egentligen när jag tänker tillbaks så är det bara de här delsegrarna längs vägen som har varit det som har etsat sig fast. PSL: Vilka är det? AT: Alltifrån att genomföra den här inspelningen till att sen spela in en video, till att få ett skivkontrakt. Och den dan man hade fått det där skivkontraktet som var utom räckhåll under så lång tid, då var inte det längre överhuvudtaget målet i sig. Det var bara ett medel för att kunna ytterligare göra musik. Drivkraften för mig är ju att dels skriva musik, framför den och spela och sen vara med i såna här fantastiskt kreativa sammanhang som det ändå är när man jobbar med musiker, tar med sina låtar ut och möter en publik och det är egentligen samma drivkrafter som när vi träffades för ett par år sedan. PSL: Hur har musiken utvecklats? Du berättade ju det att du började själv tillsammans med en gitarrist och sen blev ni lite mer av ett band. Hur har du utvecklats musikaliskt under de här åren? AT: Jag har aldrig varit så där tekniskt driven och varit intresserad av att bli en duktig gitarrist och inte duktig sångerska heller utan det har mer varit på stapplande ben som jag försöker knåpa ihop mina låtar. Färdigheten har kanske inte alltid följt med mig. PSL: Vad är det du jagar då om du inte vill bli bra på gitarr eller bra på sång. Vad är det du söker? AT: Det är nog utrycket bara. Att få ur sig de där låtarna. Det man vill säga och på vilket sätt man gör det. Sen fungerar musik väldigt bra för mig. Jag har alltid varit mottaglig för musik. Jag får inte alls samma aha-upplevelser eller känsla när jag tittar på konst eller.. Det är väl den uttrycksform [Mats: Musiken alltså] som jag varit mest mottaglig inför och som jag själv vill använda mig av. PSL: Du står ju inför två stora turnéer. På fredag inleder du turnén med kent som förband till dem och sen direkt efter det på Hultsfredsfestivalen så startar du din egen andra riktigt stora turné. Hur förbereder du dig inför det? AT: På kent-turnén nu känner jag väl att.. Jag har ju spelat väldigt mycket senaste året och det kändes viktigt för mig själv att blåsa liv i de här låtarna som jag nu har framfört ett antal gånger och göra nånting som.. Om det inte överraskar nån annan så kanske i alla fall överraska mig själv. I alla fall hitta en inramning som känns bra. Och dels.. Det är ju ett tankearbete som pågår ständigt, hur man vill gå vidare. PSL: Jag skickade faktiskt ett SMS till kents sångare Jocke Berg igår och så frågade jag honom "Vad är det som gjort att ni valt Anna?" och då skrev han så här i svaret: "Fantastiska låtar! [Mats: Check!] En röst som verkligen känns i hjärtat. [Mats: Check!] En enorm pondus och integritet och en förmåga att fylla tomrum som lätt uppstår på stora scener. Magiskt! AT (lätt generat): Tack, Jocke! PSL: En bra recension så här innan.. AT: Ja, det gör mig betydligt mer nervös. Nä, det är jätteroligt att höra. PSL: Är du ofta nervös inför att stå på scen? AT: Ja, det är jag och det accelererar tyvärr har jag märkt. PSL: Hur då? AT: Jag har aldrig upplevt att det varit särskilt jobbigt. Men det senaste året märker jag själv att jag tycker att det är så otroligt viktigt och att det gör mig nervös. [Mats: Vadå "det"? Har de klippt i intervjun?] Samtidigt kan ju det vara något positivt, det vore ju konstigt att inte känna nånting om man gick ut och göra det här som ändå är så pass naket. PSL: Men hur handskas du med det? Det måste ju ändå vara svårt, du ska ut där och möta, i det här fallet en väldigt stor publik. AT: Jag tror bara det handlar om att göra det, och göra det så mycket man kan. Jag menar, det man är rädd för.. Det är problemen som är vägen, man kan inte undvika dem genom att göra dem som man kommer vidare. [Mats: Jag fattar vad du menar, men inte vad du säger..] Men apropå kent-turnén så har jag ingen aning om hur jag kommer att reagera rent fysiskt. Jag menar, kroppen kanske inte ställer upp. Den kanske låser sig. PSL: Det kommer en EP också och du har spelat in en alldeles ny video tillsammans med Henrik Berggren för det är ju en tolkning av Broder Daniels sång Shoreline. Ska vi titta lite på den? *klipp ur videon* PSL: Berätta om den här videon, Anna. Henrik Berggren är själv med också. På vilket sätt då? AT: Han sitter med knäppta händer. PSL: Är det svårt att göra en tolkning av en annan sång? AT: Ja, det är det beroende på vad man har för intentioner kanske. Det går ju att göra en cover på många sätt. Jag vill ju nånstans föra in mig själv i den processen och göra det till min egen låt och det kan man göra på jättemånga olika sätt. PSL: Vad har du för förväntningar för framtiden? AT: Jag hoppas egentligen bara kunna fortsätta med det jag gör och att kunna ta saker längre. Det är ju som en lång, lärande process. Man kommer på saker hela tiden och kommer på att man aldrig når hela vägen fram men det gör ju att man vill fortsätta. Så det är väl det. Efter en sån här förstaskiva som tömmer en ganska rejält, det har varit så för mig i alla fall, det är som att börja om lite, med ett blankt papper. Jag hoppas att det finns en väg som jag kan följa och fortsätta med musik. PSL: Tack så jättemycket för att du kom hit och lycka till med den här vägen, Anna! AT: Tack så mycket! |